Nu har jag ett sånt där ögonblick som gör att jag får ont i hjärtat.

Det sitter en äldre tant ensam utanför mitt fönster, på gräsmattan vid en buske, i solen med sin rullator. Hon sitter där alldeles ensam och bara stirrar rakt fram. Det gör så ont i mig att hon sitter där ensam.
Det är en fin tant och hon ser snäll ut, men ensam :-(  Visst behöver det inte vara synd om henne för att hon sitter ensam, men jag börjar genast tro att hon har förlorat nån eller att hon aldrig har haft någon... 
Det behöver ju inte vara så, men jag tänker alltid så när jag ser äldre människor som går ensamma. Dumma tanke! Jag kan nästan börja gråta nu....

Nej nu ska jag nog gå ut och slänga soporna och säga hej åt henne, kanske prata lite om det fina vädret, då tror jag att jag mår bättre och säkert hon med. Fina tant!